Pernillas blogg

Skrivet 2009-11-23 Klockan 22:07:06

ja 00.56 är det 7 år sen L såg världen för första gången. han kom så efterlängtad till oss, efter många, långa timmar med värkar.
konstigt att man minns allt så väl fast det är så många år sen. minns varje minut, vad jag gjorde och hur det kändes.
Allt började den 22 november, natten till sov jag inte många timmar, hade väl inte värkar men något var på G det kände jag. vaknde på fredagen och hade lite små ont, men inte så jag trodde att det var bebbe dags.
det hade jag inte tid med. :-)
Thomas fyllde ju nämligen 30 bara ett par dagar senare, och jag hade bestämt mig för att det skulle bakas bullar och julgardinerna skulle sys och sättas upp i köket och adventsstakar och stjärnor skulle fram. så att allt skulle var klart när bebben kom.
han var ju beräknad till den 1 december så jag trodde ju såklart det var gott om tid, det var ju vårt första barn, så jag ver helt inställd på att gå över tiden.
Men ju längre dagen gick så kände jag att nu stämmer det inte, kan det vara nåt på gång??
men bullarna bakades och gardinerna syddes och ströks med mammas hjälp.
när kvällen kom så hade jag ont, men mest i ryggen, så Thomas åkte och tränade och jag försökte vila, men det gick inge vidare.
La mig i badet när Thomas kom hem och vi åt lite mat. men det blev bara värre.
så vid åtta tiden ringde jag förlossningen som tyckte vi skulle komma in.
vi hade ju en timmes bilväg och det var snöyrväder ute.
så lugnt och stilla packade vi in oss i bilden och började åka.
i munkgruvebacke gick vattnet. det fullkommligt forsade ur mig. åh vad jag minns det känslan, hade inte alls förväntat mig att det skulle kännas som det gjorde.
VÄrkarna tätnade och gjorde nu rejält ont.
Inne på förlossningen kollades jag upp och var öppen 2 cm.
Eftersom vattnet gått och det var lite bajs i fostervattnet ville de ha extra koll så jag fick duscha men det kom med jämna mellanrum och kollade mig.
sen satte de skalpelektrod på bebben, och jag öppnade mig inte så fort så de satte värkstimulerande dropp på mig. fast kopplad till diverse maskiner så skulle man stå ut och röra på sig och kämpa och timmarna gick, sov inget under natten. så på morgonen var jag rejält trött. och när de kollade mig var jag öppen 7 cm så lite hade det ju hänt sen vi kom in. men här stannade det, värkar med 2 minuters mellanrum men inget mer öppnade jag mig på hela dagen. fick epidural och smärtan avtog något medans det satt i men sen kom smärtan tillbaka igen.
så mot kvällen stängde de av droppet och skulle se vad som hände men inget mer......sen skulle beslut tas om det var dags för snitt eller vad som skulle göras.
vid kvällsronden vid 10 kom läkaren in och nu var jag totalt slut. vart vaken i 2 1/2 dygn och jag kunde knappt prata för jag var så trött. bebben mådde hela tiden bra i magen men eftersom  min ork tog slut och jag inte öppnade mig mer så togs beslut om snitt.
Allt förbereddes och jag fick vara vaken och vart faktiskt aldrig nervös. nu var bara längtan efter att se den som gömt sig där inne och som inte ville komma ut. nu ville vi möte den personen.
hela tiden var Thomas min stora klippa. hade aldrig fixat det utan honom.
och så 00.56 den 24 november såg vi honom vår egna lilla L.
han var så söt och redan då en liten kopia av sin pappa.
så kom han då efter alla dessa timmar, och nu har det gått 7 år.
i morgon firar vi vår stora kille vår älskade son!